1.2. FRÅN GEMENSKAP TILL UNION
Europeiska enhetsakten, Fördraget om Europeiska unionen och Amsterdamfördraget har varit de viktigaste medlen för att stärka och fördjupa samarbetet inom Europeiska gemenskapen.

Europeiska enhetsakten, som undertecknades 1986 och trädde i kraft den 1 juli 1987, ändrade och kompletterade Romfördragen. Det främsta syftet var att stärka den europeiska integrationen dels genom att skapa en gemensam inre marknad 1993, dels genom stärkt ekonomisk och social sammanhållning. Men detta var bara ett steg på vägen mot Europeiska unionen.

Genom Fördraget om Europeiska unionen – som undertecknades i Maastricht den 7 februari 1992 och trädde i kraft den 1 november 1993 – skapades Europeiska unionen, som bygger vidare på Europeiska gemenskaperna. Huvudsyftet var att upprätta en ekonomisk och monetär union. I unionen ingår även olika former av samarbete som hade vuxit fram vid sidan av gemenskapen, nämligen det politiska samarbetet och samarbetet i rättsliga och inrikes frågor.
Den 29 mars 1997, efter beslut vid Europeiska rådets möte i Turin, inleddes en ny regeringskonferens för att se över fördraget. Man utgick från en verklig politisk vilja hos alla parter att stärka EU och inriktade konferensen på fyra mål:

Den 2 maj 1998 beslutade Europeiska rådet att följande länder deltar i tredje etappen av den ekonomiska och monetära unionen (EMU): Belgien, Finland, Frankrike, Irland, Italien, Luxemburg, Nederländerna, Portugal, Spanien, Tyskland och Österrike. Omräkningskurserna för dessa länders valutor i förhållande till den nya gemensamma valutan – euron – tillkännagavs preliminärt.
Några veckor senare upplöstes Europeiska monetära institutet (EMI) och ersattes av Europeiska centralbanken (ECB).
Den oberoende ECB har nu till uppgift att hålla priserna stabila genom en gemensam valutapolitik. Den tredje etappen inleddes den 1 januari 1999 och avslutas när sedlar och mynt börjar ges ut år 2002.
Storbritannien har förbehållit sig rätten att inte delta i den tredje etappen av EMU, men kan delta i sista etappen senare efter beslut av det egna parlamentet. Danmark har förhandlat fram ett undantag som innebär att landet inte kommer att delta i den tredje etappen, om detta inte först har godkänts vid en ny folkomröstning. Sverige och Grekland uppfyllde inte villkoren för att delta.

Syftet med Amsterdamfördraget är att lägga grunden för Europa på 2000-talet. Ett viktigt arbetsområde är att förbereda EU:s kommande utvidgning så effektivt som möjligt.
Det nya fördraget ställer sysselsättningen och medborgarnas rättigheter i centrum för unionen. En hög sysselsättningsnivå ingår nu uttryckligen i de centrala målen för EU. Det har nu slagits fast att sysselsättningen är en fråga av gemensamt intresse.
Fördraget innebär att EU:s insatser på det sociala området intensifieras. Medlemsstaterna har nu formellt bekräftat sitt engagemang för sociala rättigheter, och både insatser mot diskriminering på arbetsplatsen och jämställdhet betonas.
EU-medborgarna kan nu vända sig till EG-domstolen om de anser att de grundläggande rättigheterna kränkts. Om Europeiska rådet slår fast att en medlemsstat "allvarligt och ihållande åsidosätter" dessa principer, kan vissa rättigheter som följer av fördraget tillfälligt upphävas för denna medlemsstat, t.ex. rösträtten i rådet. EU kan även vidta lämpliga åtgärder för att bekämpa "diskriminering på grund av kön, ras, etniskt ursprung, religion eller övertygelse, funktionshinder, ålder eller sexuell läggning".
Konsumenternas intressen stärks också.
EU-medborgarnas rätt till information framhålls i fördraget. De sista hindren för den fria rörligheten för personer undanröjs och människors säkerhet ökar. Under de fem år som följer efter fördragets ikraftträdande ska rådet anta åtgärder som syftar till att säkerställa den fria rörligheten för personer, och gränskontroller – antingen det rör sig om EU-medborgare eller medborgare från icke-medlemsländer – ska avskaffas mellan medlemsstaterna.
En annan viktig punkt är att kommissionens ordförande i framtiden ska godkännas av parlamentet.